Jag har haft anledning att fundera en del på förmågan att sätta gränser på sistone. Både för egen del och utifrån utmaningar för människor i min närhet – nära och kära och de chefer jag coachar.
Att finnas för andra, göra saker för andra och ställa upp för någon är i grunden något väldig fint. I alla fall så länge du gör det för att du verkligen vill. Men hur många gånger gör du detta för att inte såra, för att du känner att du måste eller för att det helt enkelt är lugnast så? Du gör det av rädsla för vad konsekvenserna kan komma att bli om du skulle säga nej. För det värsta vi människor fruktar är att bli uteslutna ur flocken, att inte vara önskvärd, att inte få vara med.
Kanske lyssnar du på dig själv ändå, säger nej – och BOOOM där kom skulden, det dåliga samvetet. Känslan av att vara självisk.
Kan du känna igen dig? Kanske i båda beskrivningarna?
Skuld och skam är jobbigt att bära. Det är känslor som vi inte vill kännas vid. Just därför hittar vi strategier för att slippa känna dessa känslor:
- Skylla på andra – det är ditt fel att jag känner som jag känner. Om du inte hade frågat – och du frågar ju jämt – hade jag inte behövt säga nej och känna så här.
- Skylla på sig själv – det är mitt fel, jag hittar aldrig de rätta orden, det blir så krångligt jämt när jag ska säga nej.
- Bli rebellen – jag struntar väl i hur du tar mitt nej, duger jag inte längre på grund av det så klarar jag mig själv.
- Dra sig undan – jag undviker att träffa eller kontakta dig en tid framöver eftersom det känns lugnast så.
Bara när du går till botten av ditt nej, kan se orsaken bakom och kommer i kontakt med DITT BEHOV släpper skulden och skammen. Du kan nu börja TA ANSVAR för vad du behöver. Och det min vän, är verklig frihet! Du blir fri att göra dina VAL utifrån dina behov och inte reflexmässigt fylla andras önskningar.