Jag älskar att läsa. Har alltid gjort. Lärde mig tidigt och lånade böcker på biblioteket i det lilla samhälle där jag växte upp. Massor av böcker. Läste varje bok med stor inlevelse.
Minns när jag på kvällen låg där i sängen med min bok och ville att mamma eller pappa skulle läsa högt. Jag fick alltid samma svar ”men du kan ju själv”. Ja, jag kunde själv. Behovet var ett helt annat – närhet och trygghet. Det fanns nämligen spöken under min säng – och uppe på vinden bodde varulvarna. Jag var rädd. Låg där i sängen och läste och innan jag släckte sänglampan tittade jag minst 10 gånger under sängen för att verkligen försäkra mig om att där var tomt. Jag var 6 år.
Nu var det inte det här jag hade tänkt skriva om idag, men när jag började dök det där minnet upp. Och just så är det när jag coachar mina klienter. Personen börjar prata om något som triggar eller skaver i nuet och när vi börjar nysta hamnar vi ibland långt bak i tiden till själva grundhändelsen, till det sår som inte är läkt. Och det är alltid läkning som behöver ske, innan vi kan komma till rätta med det vi upplever och hur vi agerar i nuet.
Så i coaching hos mig utgår vi alltid från det som sker i situationen, i nuet, men kan ibland behöva leta oss bakåt i tiden för att läka gamla sår och därefter fortsätta utforska situationen i nuläget och sedan hitta strategier för framtiden. Är inte det terapi kanske du tänker? Nej, absolut inte. Däremot skulle jag kalla min metod terapeutisk coaching – vi går på djupet OCH blickar framåt för att uppnå bestående utveckling.
Om du undrar kan jag berätta att mörkrädslan dröjde sig kvar in i vuxen ålder. Intellektuellt visste jag att det varken fanns spöken eller varulvar, men ändå fanns otryggheten där på kvällen innan jag skulle somna. Rädslan satt i kroppen. Och kroppen den minns. I coaching hos mig tar vi därför också med kroppen, inte bara knoppen.
Text: Agneta Ritums
Foto: Lumeah Photography
#ledarskap #självledarskap #coaching #chefscoaching #ledarutveckling #trauma #läkning
